nu vet jag vad fransmännen gör av sin växel

Det är för mycket euro i mina fickor, det regnar 10, 20, 50 cent varje dag fylls på in i oändlighet tills plånboken blir ett berg av metall och mina fickor förvandlas till knytnävslag som skulle kunna ge första bästa rånare en rejäl smäll på käften.
I mataffären är det bonjour bonsoir s'il vous plaît desolée bonne journée och jag försöker förgäves få en glimt av de gröna siffrorna på vågen och tänka strategiskt, men kön är alltid för lång och personalen alltid för stressad och det slutar med att jag fegar ur och gräver fram det vanliga ur plånbåksdjupet, det trygga: en sedel.

Ända tills den dag kommer då jag har druckit så mycket kaffe och lagt så mycket dricks och vågat stanna upp kön på Monoprix med mina futtiga slantar att jag faktiskt nästan inte har någon växel kvar och jag känner mig lätt och befriad på väg till tvättstugan för första gången som en riktig vuxen och i tvättstugan ska man betala javisst, det här är inte Sverige tänker jag och gräver i plånboken efter några mynt. Och inser att jag inte har några. Att alla mina mynt ligger i kassan på Monoprix eller i fickan hos den vänliga servitrisen på Cafthé.

Så jag springer och växlar. (Och nu vet jag vad fransmännen gör av sina mynt)